3289

Pippi Långstrump hävdade att hon försmäktade 2 dagar utan snus på en öde ö, och det är ju en smärtsam upplevelse. I alla fall om man snusar, vilket jag har gjort under en rätt lång period av mitt liv fast är sedan drygt 11 år snusfri. Men tiden går och går, plötsligt har det passerat en väldigt lång tid sedan man gjorde något som var självklart och en del av vardagen.

Något annat som jag inte gjort på väldigt lång tid är att ha träffat mina barn. Idag är det 3289 dagar sedan jag såg dem sist. Det är lite drygt 20% av min livstid som jag varit utan dem, alltså en femtedel av mitt liv. Men det som är det värsta är nog att jag varit borta från min dotter under 65% av hennes livstid och 74% av min sons. Det är tid som jag aldrig kommer att kunna på något sätt ta tillbaka, tiden har gått och mina barn har varit utan sin pappa. Visst, det har säkert funnits andra vuxna som tagit min plats i deras liv, men vad de har fått höra så har deras far övergivit dem. I alla fall tror jag att det är vad de fått höra av sin mor som hållit dem borta från mig, trots att det är något som strider mot dom i tingsrätten och tvärt emot socialtjänstens rekommendation och råd.

Nåväl, ingenting jag skriver kommer att göra detta ogjort och ingenting kommer att ge mig den förlorade tiden tillbaka. Men det jag vill ha sagt är att jag saknar mina barn, vansinnigt mycket, saknaden försvinner nämligen inte bara för att tiden går.

Elin, min dotter, Oliver, min son, Jag älskar er, och det har jag gjort sedan den dag ni föddes. Och jag saknar er fruktansvärt mycket. Och vi kommer att kunna ses i framtiden om ni vill det, för jag kommer aldrig att glömma er!

Annons

Jag har inte glömt er

Det är inte så att jag har glömt dem, jag har bara valt att ta ett steg tillbaka och låta dem bestämma hur de vill göra när de är gamla nog att fatta ett sådant beslut. Det är ofta mitt svar på vad som hänt när människor av olika anledningar frågar mig om mina barn och om det hänt något nytt.

Idag är det 12 år sedan jag blev pappa för andra gången, idag är det 12 år sedan min dotter fick en bror, idag är det Olivers födelsedag.

Grattis på födelsedagen älskade son! Jag har inte glömt bort dig och jag har inte glömt din syster heller. Faktum är att jag tänker på er varje dag och drömmer om er väldigt ofta. Dock är drömmarna ganska vaga, de handlar ofta om att jag letar efter er på någon plats med en massa människor, men när jag ser er så ser jag inte era ansikten, vilket kanske inte är så konstigt. Jag vet ju inte hur ni ser ut.

Oavsett detta så hoppas jag att du får en bra födelsedag, jag firar dig på annat håll, men du kan lita på att jag firar.

Oliver och Elin, jag saknar er, jag älskar er, jag glömmer er aldrig!

2923

Sug lite grann på den siffran. 2923 dagar. Omräknat till veckor är det lite drygt 417 veckor. Går vi vidare till nästa steg så handlar det om år. 8 stycken mer bestämt. Det är så länge sedan jag sist såg mina barn. Eller för den sakens skull hörde deras röster. Jag har sedan länge förlikat mig med tanken på att det kommer att dröja innan jag ser dem igen, om det ens händer. Varje gång jag berättar om ickerelationen med mina barn brukar jag få 2 olika reaktioner: förtvivlan eller ilska. Ibland en blandning av dem, men jag verkar oftast ganska likgiltig när jag pratar om situationen, kanske för att jag berättat det så många gånger, kanske för att jag funderat och tänkt och bearbetat den, men det är inte för att jag på något sätt skulle slutat tänka på dem, eller slutat älska dem. Jag umgås fortfarande med dem när jag drömmer, lite märkligt eftersom de fortfarande i mina drömmar är så små som när jag såg dem sist. Oliver har hunnit bli 11 och Elin ska snart fylla 13, men eftersom jag inte har en blekaste aning om hur de ser ut dyker de upp i mina drömmar som de var sist vi sågs. Då och då sker ett avsteg från normen och jag träffar någon ansiktslös flicka som säger att hon är min dotter, men det är som tur ganska sällsynta drömmar, för de är inget vidare. Men jag tänker på dem varje dag och jag drömmer om dem åtminstone ett par gånger i veckan, bevisligen måste medvetandet processa allt, och det gör det om och om igen.

Älskade Elin och Oliver, jag vet att ni troligen inte läser det här just nu, men förhoppningsvis kommer vi att ses någon gång i framtiden och då kanske jag får förklara min sida av min bortavaro. Jag har inte glömt er, och jag har inte slutat älska er!
Saknar er!

Grattis älskade son!

Hej Oliver!
Det är pappa. Jag ville bara säga grattis på din födelsedag och hoppas att du har en bra sådan. Hoppas dessutom att din födelsedagspresent kom fram.
Jag saknar dig, jag älskar dig!
Hälsa din syster!
Puss

Drömmar av luft, drömmar av dimslöjor

Hej alla där ute, det var ett bra tag sedan det kom upp något nytt här, och det har ganska mycket att göra med att det inte händer särskilt mycket i situationen gällande mina barn och umgänget med dem. Dock händer det saker som kanske inte märks så mycket av andra än av mig själv. Mina nätter just nu har börjat innehålla mängder av drömmar om mina älskade barn, och tyvärr är det inte särskilt roliga drömmar. Eller, det lät kanske värre än vad det var menat. I drömmarna träffar jag mina barn igen, och varje gång jag träffar dem, så slås jag av att de borde se annorlunda ut. De ser nämligen precis ut som senast jag såg dem. För 5 år, 5 månader, två veckor och en dag sedan. Och i drömmen tycker jag att det är märkligt att de inte åldrats alls. För jag vet att de är betydligt äldre nu, men i drömmen har de bara blivit större. Och dessa drömmar har tyvärr bara den effekten att jag blir lite mer grubblande och funderande, och det vill jag ju inte. Samtidigt är det väldigt glädjande att få träffa dem, även om de frågar varför det tog så lång tid och även om det inte är på riktigt. Men det är den enda tid jag får med dem så jag suger girigt i mig all den tid som vi träffas i drömmarna. Jag får kanske vänja mig med att det just nu blir en väldig massa tankar, men det är samtidigt ganska tröttande. Jag är ju redan nere av all saknad, men det finns inget annat att göra. Om du träffar mig och jag verkar lite off eller hängig så beror det på det här. Jag är inte arg, jag är bara lite extra längtande efter mina barn.

Elin och Oliver, mina älskade barn! Jag vet att det har gått lång tid senast vi sågs, senast jag hörde era röster, senast jag höll om er. Men jag har inte glömt er. Jag finns här när det är dags, jag väntar här på er.
Jag saknar er, jag älskar er!

Grattis på födelsedagen älskade Oliver!

Det har nu gått 10 månader sedan jag publicerade mitt förra inlägg på ensampappa, och det finns flera orsaker till att det inte hänt så mycket officiellt här. Dels lever ensampappa genom alla mail och kommentarer som kommer in, utan att de för den sakens skull blir publicerade, men även för att jag känner att nya inlägg på bloggen riskerar att bara återupprepa samma gamla vanliga mantra: Jag saknar mina barn och jag vet inte när jag får se dem. Jag har mer eller mindre börjat acceptera att jag nog inte kommer att se mina barn förrän de blir myndiga. När de blir 18 får de ta del av vårdnadsutredningar och protokoll i vårdnadstvister, när de blir 18 räknas de som tillräckligt vuxna för att få fatta egna beslut om vem de vill träffa eller inte och framförallt får de en möjlighet att få svar på alla frågor om varför och hur.

Idag fyller min son Oliver 8. Jag har inte träffat honom, sett honom eller ens hört hans röst sedan den 10 maj 2011, men jag kommer väl ihåg natten då han blev född som om det var igår.
Det är inte så att jag inte bryr mig om honom eller att jag tycker att han inte är värd min uppmärksamhet, men i nuläget har jag ingen möjlighet att träffa honom och för att inte fullkomligt gå under av sorg och saknad väljer jag att vänta tills jag har en större möjlighet att just träffa honom. För den vane läsaren kommer det inte som någon överraskning att Oliver dessutom har en syster, min dotter som jag älskar lika högt som Oliver. Henne har jag inte heller träffat sedan den 10 maj 2011. Jag undrar hur de ser ut, för det vet jag inte.

Elin och Oliver, jag saknar er fruktansvärt mycket. Jag har inte glömt bort er utan tänker på er varje dag, och jag hoppas ni inte glömt bort mig även om det var alldeles för lång tid sedan vi träffades. Grattis på 8-årsdagen Oliver! Elin och Oliver, jag saknar och älskar er!

PS. Ensampappa kommer att fortsätta leva, den kommer troligen inte att uppdateras lika ofta som det var tänkt från början. Men fortsätt gärna maila och diskutera med mig. DS.

1460 dagar

är en väldigt lång tid om man längtar efter någonting. Så har då dagen kommit som jag var rädd för, idag är det 4 år sedan jag såg mina barn senast. 208 veckor plus lite strödagar blir just 1460 dagar. Min förhoppning var givetvis att jag aldrig skulle behöva uppleva den här dagen, men tyvärr blev det så. Hur lång tid det kommer att ta innan jag träffar min dotter och min son vet jag inte. Jag kan bara önska att deras mor någon gång i framtiden förstår vad hon gör emot våra barn, och jag hoppas hon inser det innan det är för sent, innan barnen får reda på varför pappa aldrig träffar dem, för den dagen kommer de nog inte att vilja ha med sin mor att göra särskilt mycket. För er som läst bloggen flitigt är nog historien ganska bekant vid det här laget, och du som är här för första gången hänvisar jag till arkivet för att få en mer detaljerad bild av min situation, men trots att allt finns där i arkivet tänkte jag komma med en strålande kort resumé över svaren på alla vanliga frågor som brukar dyka upp i mail…

Kan du inte göra något för att träffa barnen?
Jo, det kan jag. Den möjligheten som är den föreslagna är att jag begär verkställighet av tingsrättens utslag i vårdnadstvisten och hänvisar till att barnen ska träffa mig en gång i veckan. Och så får Polisen hämta barnen antingen i skolan eller hemmet. Nu är det ju så att jag inte tycker att det känns som en bra idé att göra så. Jag har svårt att tänka mig något mer traumatiskt än barnen ska slitas bort från den trygghet de känner till med våld. Så jag har lämnat den möjligheten tills vidare.

Men vi får ju bara höra din sida av saken, det är aldrig en persons fel att två bråkar.
Visst är det så, det är min historia som berättas och den är synnerligen subjektiv. Dock tycker jag att den konflikt som finns mellan min ex-hustru och mig själv är något som just jag och hon kan få ha olika uppfattningar om. Barnen har ingenting med den konflikten att göra, annat än att de just nu hålla som något slags gisslan i situationen. Att hindra barnen från att träffa mig är lite, för att inte säga helt, utanför den saken. Att använda barnen som slagträ i en separation är bara ett egoistiskt sätt att hantera sin egen otillräcklighet, oavsett vem som gör det.

Älskade Elin, älskade Oliver!
Det är alldeles för länge sedan vi sågs, det har gått alldeles för lång tid sedan jag höll om er. Jag önskar att ni anade hur mycket jag saknar och älskar er. I nuläget vet jag inte ens hur ni ser ut, jag bara hoppas att jag ska känna igen er den dagen vi får vara nära varandra. Men även om jag inte orkar skriva här varje vecka längre, det gör nämligen väldigt ont att skriva om saknaden, så har jag inte glömt er. Jag träffar er fortfarande varje natt, även om drömmarna blir mer och mer suddiga så är de lika smärtsamma. Jag älskar er och saknar er, puss!

Grattis Oliver!

Igår fyllde min son 7 år. Innebär det att det var en bra dag igår? Nope. Igår var en hemsk dag, men det var den nog framför allt för att jag inte var med min son på hans 7-årsdag.

Vana läsare har nog märkt hur bloggen uppdateras allt mer sällan. Kanske har det att göra med att jag inte har så mycket nya saker att säga, kanske blir den för mig ytterligare en sak som pekar på hur mina barn far illa och jag står bredvid utan att kunna göra något? Jag vet inte, men det är jobbigt att skriva av sig, även om det behövs med jämna mellanrum.
Nåja, jag ska jobba för att bli bättre på ensampappa och uppdatera er oftare med vad som händer och fötter.

Igår fyllde i alla fall Oliver 7. Jag kommer ihåg själv när jag fyllde sju, det kändes stort. Och jag hoppas Oliver kände samma känsla som jag gjorde när jag var i hans ålder. Ett steg mot att bli vuxen, så kändes det. Tänk om man vetat hur livet skulle kännas framöver, men just den dagen när jag fyllde sju, då tyckte jag att jag nog nästan var vuxen.

Oliver, grattis på födelsedagen! Hoppas att du har fått presenterna. Och hoppas att farmor och farfars presenter också har kommit fram. De saknar dig och Elin jättemycket, och er farbror och faster saknar er också förstås. Och jag saknar er något enormt mycket, båda två. Oavsett vad som händer älskar jag er och hoppas vi ses snart. Puss

Att tala är silver, men är verkligen tiga något gyllene?

Hej alla där ute, jag vet att det var ett bra tag sedan ensampappa uppdaterades, och det finns flera orsaker till det. Det absolut viktigaste skälet, även om jag inte skrivit om det tidigare, har varit en liten demonstration. Eller test kanske vi ska kalla det. Helst av allt vill jag kalla det att sträcka ut en hand. En av de viktigaste skäl mina barns mor angivit till varför hon håller mina barn borta från mig är nämligen den här bloggen. Jag har skrivit om det tidigare, men ok, vi gör ett försök och ser vad som händer när jag inte uppdaterar ensampappa, då bör hon ju höra av sig och ta upp kontakten igen. Eller kommer det att hända?

Nu är det ju på det viset att jag, och även snart ni, sitter med facit i hand och även om jag önskar att så hade hänt, har hon inte sagt flasklock. Hon har inte sagt något annat heller. Eller skrivit. Eller något. Så nu tänker jag låta det här experimentet avslutas, ensampappa kommer att uppdateras betydligt oftare än vad som gjorts de senaste 5 månaderna. Och med det sagt hoppas jag alla mina gamla som nya läsare kan se fram emot flera nya inlägg, företrädesvis på tisdagar precis som tidigare.

Vad är det som hänt under den här tiden då? Allt och ingenting skulle jag vilja mena. Gällande barnen har det inte hänt någonting alls. Jag har fortfarande inte ens sett hur de ser ut idag, jag har varken hört eller sett något av dem på 1329 dygn. Lite drygt 3,5 år. Jag har en hel del saker på gång av juridisk karaktär, men bottom line är: jag saknar mina barn något vansinnigt och deras juridiska vårdnadshavare missköter sitt uppdrag som just vårdnadshavare eftersom barnen inte får träffa båda sina föräldrar! Och detta trots att både tingsrätt och sociala myndigheter anser att barnen ska träffa sin far regelbundet och minst 1 gång i veckan. Nåväl, vi får se vad som händer i processon och så fort jag vågar så kommer jag att rapportera till er.

Vad är det mer som har hänt?
Jag har bytt jobb, det är ju alltid kul. Det innebär dessutom att jag kan jobba ännu mer med det jag älskar. Jag har träffat nya vänner, nya kollegor i branschen och några vänner har kommit mig närmare än tidigare. Dock har det hänt en hel del tråkigt också. Familjemedlemmar, nära eller lite längre bort, som försvunnit från den här tillvaron, vänner som kämpat mot sjukdomar och inte vunnit och olyckor med väldigt tråkiga utgångar. Kort sagt, det har varit ett år där det hänt mycket, både bra och dåliga saker, men det är snart över och jag ser fram emot ett nytt år, fyllt av möjligheter. Och det viktigaste är att jag är tillbaka!

Jag hoppas du som läser haft en god jul och jag önskar dig ett gott nytt år!

Elin och Oliver, mina fantastiska barn. Jag hoppas ni fått julklapparna jag levererat till era gudföräldrar. Jag vet tyvärr inte vad ni önskade er till jul, men eftersom vi varken träffas eller pratar i telefon så blir det ju väldigt svårt att veta sånt. Jag fick tyvärr inte det jag önskade mig mest, men jag hoppas jag får det senare, kanske under nästa år. Och det är givetvis att få träffa er igen. Men fram tills dess skickar jag ut mina tankar och min kärlek via den här bloggen. Jag har inte glömt er. Jag älskar er, jag saknar er! Puss puss!

Ps. Tack alla ni som kommenterar gamla inlägg och ger mig feedback, även om jag inte uppdaterat bloggen förrän nu. Ds.

Grattis, älskade dotter!

Idag för 8 år sedan föddes en av de för mig två viktigaste sakerna i världen, Elin. Tyvärr har jag inte möjligheten att träffa dig idag, men jag hoppas du har fått födelsedagspresenten som jag skickat. Jag har inte klarat av att skriva så mycket här på ensampappa den senaste tiden, och det finns flera orsaker till det. Men snart kommer vi nog att se ett slut på den här jobbiga tiden när vi inte träffas. Till dess hoppas jag bara att du och Oliver känner hur mycket jag saknar er och inte tror att jag glömt bort er.
Saknar er, älskar er. Grattis Elin, puss puss!