Grattis på födelsedagen älskade Oliver!

Det har nu gått 10 månader sedan jag publicerade mitt förra inlägg på ensampappa, och det finns flera orsaker till att det inte hänt så mycket officiellt här. Dels lever ensampappa genom alla mail och kommentarer som kommer in, utan att de för den sakens skull blir publicerade, men även för att jag känner att nya inlägg på bloggen riskerar att bara återupprepa samma gamla vanliga mantra: Jag saknar mina barn och jag vet inte när jag får se dem. Jag har mer eller mindre börjat acceptera att jag nog inte kommer att se mina barn förrän de blir myndiga. När de blir 18 får de ta del av vårdnadsutredningar och protokoll i vårdnadstvister, när de blir 18 räknas de som tillräckligt vuxna för att få fatta egna beslut om vem de vill träffa eller inte och framförallt får de en möjlighet att få svar på alla frågor om varför och hur.

Idag fyller min son Oliver 8. Jag har inte träffat honom, sett honom eller ens hört hans röst sedan den 10 maj 2011, men jag kommer väl ihåg natten då han blev född som om det var igår.
Det är inte så att jag inte bryr mig om honom eller att jag tycker att han inte är värd min uppmärksamhet, men i nuläget har jag ingen möjlighet att träffa honom och för att inte fullkomligt gå under av sorg och saknad väljer jag att vänta tills jag har en större möjlighet att just träffa honom. För den vane läsaren kommer det inte som någon överraskning att Oliver dessutom har en syster, min dotter som jag älskar lika högt som Oliver. Henne har jag inte heller träffat sedan den 10 maj 2011. Jag undrar hur de ser ut, för det vet jag inte.

Elin och Oliver, jag saknar er fruktansvärt mycket. Jag har inte glömt bort er utan tänker på er varje dag, och jag hoppas ni inte glömt bort mig även om det var alldeles för lång tid sedan vi träffades. Grattis på 8-årsdagen Oliver! Elin och Oliver, jag saknar och älskar er!

PS. Ensampappa kommer att fortsätta leva, den kommer troligen inte att uppdateras lika ofta som det var tänkt från början. Men fortsätt gärna maila och diskutera med mig. DS.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

1460 dagar

är en väldigt lång tid om man längtar efter någonting. Så har då dagen kommit som jag var rädd för, idag är det 4 år sedan jag såg mina barn senast. 208 veckor plus lite strödagar blir just 1460 dagar. Min förhoppning var givetvis att jag aldrig skulle behöva uppleva den här dagen, men tyvärr blev det så. Hur lång tid det kommer att ta innan jag träffar min dotter och min son vet jag inte. Jag kan bara önska att deras mor någon gång i framtiden förstår vad hon gör emot våra barn, och jag hoppas hon inser det innan det är för sent, innan barnen får reda på varför pappa aldrig träffar dem, för den dagen kommer de nog inte att vilja ha med sin mor att göra särskilt mycket. För er som läst bloggen flitigt är nog historien ganska bekant vid det här laget, och du som är här för första gången hänvisar jag till arkivet för att få en mer detaljerad bild av min situation, men trots att allt finns där i arkivet tänkte jag komma med en strålande kort resumé över svaren på alla vanliga frågor som brukar dyka upp i mail…

Kan du inte göra något för att träffa barnen?
Jo, det kan jag. Den möjligheten som är den föreslagna är att jag begär verkställighet av tingsrättens utslag i vårdnadstvisten och hänvisar till att barnen ska träffa mig en gång i veckan. Och så får Polisen hämta barnen antingen i skolan eller hemmet. Nu är det ju så att jag inte tycker att det känns som en bra idé att göra så. Jag har svårt att tänka mig något mer traumatiskt än barnen ska slitas bort från den trygghet de känner till med våld. Så jag har lämnat den möjligheten tills vidare.

Men vi får ju bara höra din sida av saken, det är aldrig en persons fel att två bråkar.
Visst är det så, det är min historia som berättas och den är synnerligen subjektiv. Dock tycker jag att den konflikt som finns mellan min ex-hustru och mig själv är något som just jag och hon kan få ha olika uppfattningar om. Barnen har ingenting med den konflikten att göra, annat än att de just nu hålla som något slags gisslan i situationen. Att hindra barnen från att träffa mig är lite, för att inte säga helt, utanför den saken. Att använda barnen som slagträ i en separation är bara ett egoistiskt sätt att hantera sin egen otillräcklighet, oavsett vem som gör det.

Älskade Elin, älskade Oliver!
Det är alldeles för länge sedan vi sågs, det har gått alldeles för lång tid sedan jag höll om er. Jag önskar att ni anade hur mycket jag saknar och älskar er. I nuläget vet jag inte ens hur ni ser ut, jag bara hoppas att jag ska känna igen er den dagen vi får vara nära varandra. Men även om jag inte orkar skriva här varje vecka längre, det gör nämligen väldigt ont att skriva om saknaden, så har jag inte glömt er. Jag träffar er fortfarande varje natt, även om drömmarna blir mer och mer suddiga så är de lika smärtsamma. Jag älskar er och saknar er, puss!

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Grattis Oliver!

Igår fyllde min son 7 år. Innebär det att det var en bra dag igår? Nope. Igår var en hemsk dag, men det var den nog framför allt för att jag inte var med min son på hans 7-årsdag.

Vana läsare har nog märkt hur bloggen uppdateras allt mer sällan. Kanske har det att göra med att jag inte har så mycket nya saker att säga, kanske blir den för mig ytterligare en sak som pekar på hur mina barn far illa och jag står bredvid utan att kunna göra något? Jag vet inte, men det är jobbigt att skriva av sig, även om det behövs med jämna mellanrum.
Nåja, jag ska jobba för att bli bättre på ensampappa och uppdatera er oftare med vad som händer och fötter.

Igår fyllde i alla fall Oliver 7. Jag kommer ihåg själv när jag fyllde sju, det kändes stort. Och jag hoppas Oliver kände samma känsla som jag gjorde när jag var i hans ålder. Ett steg mot att bli vuxen, så kändes det. Tänk om man vetat hur livet skulle kännas framöver, men just den dagen när jag fyllde sju, då tyckte jag att jag nog nästan var vuxen.

Oliver, grattis på födelsedagen! Hoppas att du har fått presenterna. Och hoppas att farmor och farfars presenter också har kommit fram. De saknar dig och Elin jättemycket, och er farbror och faster saknar er också förstås. Och jag saknar er något enormt mycket, båda två. Oavsett vad som händer älskar jag er och hoppas vi ses snart. Puss

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , | 1 kommentar

Att tala är silver, men är verkligen tiga något gyllene?

Hej alla där ute, jag vet att det var ett bra tag sedan ensampappa uppdaterades, och det finns flera orsaker till det. Det absolut viktigaste skälet, även om jag inte skrivit om det tidigare, har varit en liten demonstration. Eller test kanske vi ska kalla det. Helst av allt vill jag kalla det att sträcka ut en hand. En av de viktigaste skäl mina barns mor angivit till varför hon håller mina barn borta från mig är nämligen den här bloggen. Jag har skrivit om det tidigare, men ok, vi gör ett försök och ser vad som händer när jag inte uppdaterar ensampappa, då bör hon ju höra av sig och ta upp kontakten igen. Eller kommer det att hända?

Nu är det ju på det viset att jag, och även snart ni, sitter med facit i hand och även om jag önskar att så hade hänt, har hon inte sagt flasklock. Hon har inte sagt något annat heller. Eller skrivit. Eller något. Så nu tänker jag låta det här experimentet avslutas, ensampappa kommer att uppdateras betydligt oftare än vad som gjorts de senaste 5 månaderna. Och med det sagt hoppas jag alla mina gamla som nya läsare kan se fram emot flera nya inlägg, företrädesvis på tisdagar precis som tidigare.

Vad är det som hänt under den här tiden då? Allt och ingenting skulle jag vilja mena. Gällande barnen har det inte hänt någonting alls. Jag har fortfarande inte ens sett hur de ser ut idag, jag har varken hört eller sett något av dem på 1329 dygn. Lite drygt 3,5 år. Jag har en hel del saker på gång av juridisk karaktär, men bottom line är: jag saknar mina barn något vansinnigt och deras juridiska vårdnadshavare missköter sitt uppdrag som just vårdnadshavare eftersom barnen inte får träffa båda sina föräldrar! Och detta trots att både tingsrätt och sociala myndigheter anser att barnen ska träffa sin far regelbundet och minst 1 gång i veckan. Nåväl, vi får se vad som händer i processon och så fort jag vågar så kommer jag att rapportera till er.

Vad är det mer som har hänt?
Jag har bytt jobb, det är ju alltid kul. Det innebär dessutom att jag kan jobba ännu mer med det jag älskar. Jag har träffat nya vänner, nya kollegor i branschen och några vänner har kommit mig närmare än tidigare. Dock har det hänt en hel del tråkigt också. Familjemedlemmar, nära eller lite längre bort, som försvunnit från den här tillvaron, vänner som kämpat mot sjukdomar och inte vunnit och olyckor med väldigt tråkiga utgångar. Kort sagt, det har varit ett år där det hänt mycket, både bra och dåliga saker, men det är snart över och jag ser fram emot ett nytt år, fyllt av möjligheter. Och det viktigaste är att jag är tillbaka!

Jag hoppas du som läser haft en god jul och jag önskar dig ett gott nytt år!

Elin och Oliver, mina fantastiska barn. Jag hoppas ni fått julklapparna jag levererat till era gudföräldrar. Jag vet tyvärr inte vad ni önskade er till jul, men eftersom vi varken träffas eller pratar i telefon så blir det ju väldigt svårt att veta sånt. Jag fick tyvärr inte det jag önskade mig mest, men jag hoppas jag får det senare, kanske under nästa år. Och det är givetvis att få träffa er igen. Men fram tills dess skickar jag ut mina tankar och min kärlek via den här bloggen. Jag har inte glömt er. Jag älskar er, jag saknar er! Puss puss!

Ps. Tack alla ni som kommenterar gamla inlägg och ger mig feedback, även om jag inte uppdaterat bloggen förrän nu. Ds.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

Grattis, älskade dotter!

Idag för 8 år sedan föddes en av de för mig två viktigaste sakerna i världen, Elin. Tyvärr har jag inte möjligheten att träffa dig idag, men jag hoppas du har fått födelsedagspresenten som jag skickat. Jag har inte klarat av att skriva så mycket här på ensampappa den senaste tiden, och det finns flera orsaker till det. Men snart kommer vi nog att se ett slut på den här jobbiga tiden när vi inte träffas. Till dess hoppas jag bara att du och Oliver känner hur mycket jag saknar er och inte tror att jag glömt bort er.
Saknar er, älskar er. Grattis Elin, puss puss!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nej, just nu orkar jag bara inte

Det är helt enkelt för mycket i huvudet som håller på, och jag orkar faktiskt inte må så dåligt som jag gör, varför jag gör det jag kan för att dämpa smärtan – jag jobbar.

I lördags, (den 10 maj), var det 3 år sedan jag såg mina barn senast. Och 3 år sedan jag hörde deras röster senast. Kort sagt kan man säga så här, jag har egentligen inte en aning om hur mina barn mår eller så, eftersom deras mor förhindrar deras umgänge med mig. Något hon gjort i, är det någon som kan komma ihåg det nu efter tjatet i det här stycket, 3 år! Många brukar reflektera över att jag inte ens pratat med mina barn i telefon under den här tiden med ”men något måste du ju ha gjort” eller ”men nu lever vi i Sverige, man kan inte hålla undan barn hur som helst, du lär ju vara skyldig till nåt”. Och nu kommer vi till hur det egentligen ligger till, nej faktiskt förhåller det sig på det viset att barnens mor fullkomligt skiter i vad tingsrätt och familjerätt säger. De menar på att barnen mår bra av att träffa sin far, (det är alltså jag som är deras far även om jag hindras att vara en närvarande sådan), det är snarare så att tingsrätten efterfrågar ett normaliserande av umgänget. Men barnens mor känner att hon inte orkar ställa upp för Elin och Oliver, inte orkar göra det som är bäst för dem, inte tar det ansvar hon efterfrågade att få göra den dagen jag gick med på att hon skulle ha enskild vårdnad över våra barn. Och nu har det gått 3 år, jag vet inte om någon som inte befunnit sig i min situation kan på något sätt sätta sig in i hur det egentligen känns. Men jag kan ju hinta om att det känns inget vidare. Det känns helt åt helvete faktiskt! Och varje gång någon frågar, även om det är vänligt och artigt menat, hur det går i processen med mina barn syns det nog inte på mig, för jag är en jävel på att hålla masken, men det känns som att man sakta trycker en kniv rakt in i kroppen. Långsamt och smärtsamt, utan något hopp om att smärtan ska avta snart. Det har till och med gått så långt att jag undermedvetet väljer bort situationer där jag påminns om mina barn. Vänner med barn i liknande ålder är ett exempel där jag inte orkar med att hela tiden försöka låtsas om att allt är ok, när det inte är det. Då blir det enklare att boka på sig med jobb så att jag slipper tänka på hur jag mår. Jag tar inte vägen till jobbet där jag går förbi dagiset som ligger 150 meter från mitt hem, det blir för jobbigt.
Jag väljer hellre en verklighetsflykt, jag stänger in mig i mitt jobb. För jag kan inte hantera min ångest på annat sätt just nu, den är för nära och för stor. Så om någon eller några känner att mitt privata umgänge förändrats senaste tiden, och då handlar det nog egentligen om det senaste halvåret även om jag först nu börjar prata och erkänna för mig själv hur det är, så beror det inte på någon annan än mig och den sits jag just nu befinner mig i. Jag orkar inte helt enkelt.

Elin och Oliver, jag har inte glömt bort er även om jag inte varit särskilt skötsam rent bloggmässigt den senaste tiden. Jag älskar er och saknar er så att jag inte vet riktigt hur jag ska hantera det. Vad jag ska göra av all den kärlek som ligger och väntar på er, samtidigt som jag är ledsen och bara vill gråta av saknad. Pappa har inte glömt. Saknar er, älskar er, puss!

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , , | 5 kommentarer

Den här veckan

är ytterligare en sådan när ensampappa inte uppdateras som vanligt. Det finns lite olika orsaker till detta, en stor del är den gångna storhelgen, (och de flesta läsare vet nog hur en sådan påverkar mitt humör), men även en del andra. Ska försöka få ihop ett redigt inlägg detta till trots, men kommer tidigast imorgon. Till dess önskar jag alla en fortsatt trevlig vecka.

Elin och Oliver, jag älskar er! Puss puss!

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar