Herregud vad tiden går fort.

Det känns som att det var tisdag i förrgår, men ännu en vecka har hunnit gå. Utan mina barn förstås, men är det inte märkligt hur tiden bara kan försvinna så som den gör? Förra veckan jobbade jag som en liten idiot inför en konsert på Stockholm Stadion. I dag har jag sprungit runt med grejor på Globen inför ytterligare en konsert. Och det är faktiskt ganska skönt att tiden passerar, i alla fall när man annars bara sitter och grubblar över livet och allt. Och det kan jag verkligen inte göra med mina nuvarande jobb. I synnerhet inte i det jag jobbar mest med för tillfället. Nu förstår jag givetvis vad det är jag håller på med, det är en verklighetsflykt och det är inga bra saker att pyssla med. Men, om jag inte jobbar för att slippa tänka på allt det jobbiga blir livet inte särskilt mycket bättre. Att sitta och älta gör ingen, och i högsta grad inte mig själv särskilt glad. Så antingen kan jag jobba, tjäna pengar och trycka undan mina känslor, eller så kan jag sitta i ett hörn av soffan och gråta. Och tro mig, gråter gör jag redan tillräckligt mycket, och trogna läsare vet ju precis vad jag tycker om det. Jag tänkte inte vara särskilt långrandig idag, har bara en liten stunds rast på jobbet, men tänkte ändå länka till Markus Ollikainens inlägg i debatten om den snedvridna bilden av pappor som förövare av olika brott. Snälla läs artikeln, den är fantastiskt bra skriven, dessutom är det få personer som kan bryta ner statistik på ett sådant överskådligt sätt som Markus kan, vilket bara det gör artikeln värd att läsas för alla som någonsin sysslat med statistik. Och nu till det viktigaste:

Älskade Elin och Oliver! Jag saknar er grymt mycket och vill bara vara nära er. Men snart kommer vi att ses igen, jag hoppas ni kommer ihåg pappa och inte glömmer bort mig, jag har i alla fall inte glömt er. Älskar er! Puss puss

Ps. Skickar en stor kram till alla föräldrar där ute som gör vad de kan för sina barn och som inte ger upp trots motpartens försök till PAS och andra dumheter. Ds.

En lång dag börjar närma sig sitt slut

Av någon märklig anledning känner jag mig lite tom och nere, sedan kommer jag på varför. Det är tisdag och dags att än en gång fundera över min situation och framför allt mina barns. Nej, det har inte hänt något än i den fantastiska umgängestvist jag är inblandad i. Men det innebär ju samtidigt att jag inte fått avslag heller på min begäran. Och det är ju kanske ett positivt sätt att se på saken, och jag är ju en ganska-positiv-på-saker-tittare. Försök få det godkänt i Wordfeud! Barnen finns hela tiden med i tankarna, men samtidigt skyddar jag mig själv genom att försöka tänka på dem i perioder för att sedan försöka att inte tänka på dem. Det går väl sådär, men tanken är den att jag inte ska deppa ner mig varje gång jag börjar fundera. För tro mig, det är väldigt lätt att dras ner i en ganska destruktiv tankeström. Och apropå destruktiv, det blir ju inte lättare när man läser veckans länk som handlar om Madeleine Leijonhufvud och hennes inlägg i debatten om partnerrelaterat våld. Man får självklart ha vilken åsikt man vill, men jag tycker det är beklämmande när någon vill gå tillbaka till att våld ska handla om kön och inte om människor. Det är viktigt att vi pratar om mäns våld mot kvinnor, inte partnervåld, menar Leijonhufvud. Jag önskar att alla gammalmodiga bakåtsträvare kunde sluta gnälla och göra allt till en fråga om kön. Var det inte det jämställdhet skulle handla om? Att det inte ska spela någon roll vad man har för kön gällande hur man, (och då menar jag inte man i könsbestämmande form utan som i människa), ska bli behandlad. På vilket sätt är det värre om en man misshandlar en kvinna än om en kvinna misshandlar en man? Våld är väl lika förkastligt oavsett vem som utför det? Och kom inte och säg att kvinnor har i alla tider blivit misshandlade och diskriminerade och därför bör man idag tala om mäns våld mot kvinnor istället för våld i nära relationer eller partnervåld. Sluta tjata om kön! Sedan kan jag dessutom inte riktigt förstå varför man ska börja tala om husdjur som blir misshandlade innan man börjar tala om den andra delen av människosläktet som inte är kvinnor, men det kanske är jag som är lite lättstött just idag.

Elin och Oliver! Pappa tänker på er varje dag och längtar efter er jämt. Förhoppningsvis ska det inte dröja länge till innan vi ses, men till dess får vi fortsätta ses i drömmarna om nätterna. Sov så gott mina gullungar så ses vi, pappa älskar er! Puss

Ps. Jag vägrar kalla Leijonhufvud för det engelska ordet för höna, även om jag tycker att hon är ganska fågellik i vissa aspekter. Ds

Vi stod upp tillsammans

Dagens inlägg handlar om det som redan hänt. I söndags anordnades det en manifestation på Sergels torg i Stockholm, en manifestation för barns rätt till båda sina föräldrar. Och det kom en hel del människor för att visa sitt stöd och lyssna på de talare som fanns där. Jag tänker inte ge något stort referat över händelsen, utan väljer att publicera en del länkar från evenemanget. Självklart fanns ensampappa där, men mest för att synas och visa sitt stöd för de andra som oxå dök upp. Dock visade det sig att det fanns en hel del läsare på plats som jag fick kontakt med, och det är ju alltid trevligt att få träffa folk IRL som läser bloggen. Dessutom filmades det för en kommande dokumentär som ensampappa kommer att finnas med i , stay tuned…

Elin och Oliver, pappa har inte glömt er. Jag älskar er! Puss puss.

Här kommer länkarna till ett helt gäng med trevliga sidor, eller trevliga kanske är att ta i, men intressanta iaf.
Pappamanual

Dagens nyheter

Daddys Sverige

Uppsala mansjour

Ett år utan Elin och Oliver

Ja, tyvärr har det faktiskt gått ett helt år just idag. Man brukar ju säga att tiden går fort när man har roligt, men jag förstår inte hur det kan ha hunnit gå ett helt år, det har ju inte varit på något sätt roligt. INTE ALLS!!! I dag har jag skickat in en vädjan till tingsrätten att faktiskt se till att den dom som finns efterföljs i vår vårdnadstvist. Vi får se vad som händer, av erfarenhet vet jag ju att det tar lite tid innan något händer, men det här får nog faktiskt vara sista vändan innan jag tar upp tvisten på nytt. Det är absolut ingenting jag vill, jag vill ju bara vara med mina barn. Men om nu deras mor är så in i helvete idiotiskt korkad, (tror inte att jag borde kunna göras ansvarig för ärekränkning, det är ju en åsikt och dessutom en befogad sådan), att hon inte fattar vad hon gör mot våra barn, ser jag ingen annan utväg. Vi får se vad som händer, hoppas på att det finns någon inom rättsväsendet som väljer att följa lagen istället för att slentrianmässigt låta mamman få göra vad hon vill, men som sagt, det hör ju inte direkt till ovanligheten med inkompetenta personer inom just rättsväsendet. I alla fall när det gäller att svälja halvsanningar och rena lögner från påstått försmådda och hotade mödrar. Här talar jag inte om de kvinnor som blir misshandlade eller på annat sätt hotade av sina partners, tyvärr finns det en del sådana också. Nej, jag talar om de kvinnor som utnyttjar sina stackars illa tilltygade medsystrars berättelser och gör dem till sina, och på så vis försämrar för dem som verkligen behöver hjälp.

Elin, min dotter som fyller 6 i sommar, Oliver, min son som nyligen fyllt 4;

Pappa älskar er så att det värker i bröstet, saknar er så att det svider. Men nu jävlar får det vara nog! Vi ses snart, pussar och kramar. <3 <3 <3

En fantastisk dag i vårsolen

och en riktigt usel dag under solen. I alla fall tycker jag mig må ganska uselt. Men så plötsligt händer något som gör att jag inte känner mig lika nere längre. Det kan räcka med att en kompis säger något trevligt, en kram av någon betyder så mycket. Tanken på mina barn gör att jag blir glad samtidigt som jag blir nere, det är väl inte så konstigt i och för sig, men jag försöker hålla mig till personer och saker som gör mig glad och som tur är har jag ganska gott om personer i min närhet som får mig på ett gott humör. Som idag till exempel, när jag svängde förbi en kompis efter jobbet. Plötsligt mådde jag så mycket bättre och kände en glädje över hur fint vädret var och hur mysigt det ska bli med sommar. På torsdag är det en ganska tråkig dag, rentav en väldigt jobbig dag. Då är det ett år sedan jag såg mina barn senast. Om du träffar mig då, ge mig gärna en kram, men snälla fråga inte hur jobbigt det är att inte träffa barnen, kommer nog att tycka det är tillräckligt drygt ändå utan att behöva förklara sig. Men en kram ger styrka och kraft, så en sådan eller två får man väldigt gärna bjuda på. Troligtvis dyker det upp ett extra inlägg då, får se hur det står till med orken då.

Nej, nu får det vara nog med självömkan och deppiga tankar. Nu hägrar en kväll hemma med lite instrumentmys, lite mysiga tankar på min barn och kanske ett telefonsamtal till någon som får mig glad.

Elin och Oliver, min älskade barn! Jag vet att ni sköter om er så gott det går, jag hoppas ni känner att jag tänker på er jämt. Om inte annat så kommer vi nog snart att ses på ett eller annat sätt, mamma kan inte hålla er borta mycket länge till. Men till dess så får vi ses i drömmarna som vanligt, pappa älskar er! Puss puss

Se hur det spritter i buskar och grenar

I den härliga vårsolens glans! Det är den första maj, en dag med traditioner för många och på många olika sätt. Själv har jag varit på besök i Eskilstuna. En mycket intressant upplevelse. Kanske inte så mycket besöket som resan hem. Tydligen tyckte vissa personer att man skulle leka den gamla leken ”polis och demonstranter” vid centralstationen i Eskilstuna. Fast när jag var liten och lekte den leken kastade vi aldrig gatsten eller skrek fula ord till poliserna. Det gjordes det desto mer idag, såpass mycket att tågstationen belägrades av kravallpoliser, demonstranter och motdemonstranter. 40 minuter försenat blev tåget, och den här gången kunde man verkligen inte lasta sj för det. Istället för att åka fick vi snällt vänta på att polisen försökte hålla idioter borta från tågspåren samtidigt som några mindre begåvade personer ägnade sig att öva pricksäkerhet i kastande av sten på stationsbyggnaden. Nu var det så att de som kastade sten tillhörde i mångt och mycket något slags rörelse som hävdar att de är antifascister. Som antifascist är man mot fascism, något jag kan inte bara ha en förståelse för utan rent av tycka vara en hedersam ståndpunkt. Vad jag däremot inte förstår är hur man kan mena att det inte är fascism att kasta gatsten på folk som utövar sin lagliga rätt att demonstrera efter att enligt lagen sökt och fått beviljat tillstånd för just en demonstration. Att man sedan dessutom vandaliserar byggnader och allmän som privat egendom är inte heller något jag förstår kopplingen till antifascism av. I synnerhet inte det positiva med att utsätta alla i sin närvaro för fara. Och om man nu på riktigt menar sig göra en insats för demokratin, något man borde vara stolt över, sluta spöka ut er i rånarhuvor och palestinasjalar och våga stå för era handlingar! Så, nu har jag fått ur mig lite av aggressionerna. Ska lägga mig och förhoppningsvis drömma om de två människorna som betyder mest i mitt liv. De två jag skulle skydda med mitt eget liv om det behövdes.

Elin och Oliver, mina älskade barn. Sov gott älsklingar, pappa tänker på er ständigt. Puss puss

Ps. Det blir ingen tuff länk idag, dagens inlägg är skrivet på min telefon. Men en uppmaning kan jag bjuda på: krama varandra, det är mycket bättre än att kasta sten! Ds.

När sipporna slår ut på marken,

och man får bada i Norra kvarken, mmm, då är våren här.

Detta skaldade gänget i Kulturkuben. En sketch i En himla många program, gestaltat av Galenskaparna och After shave. Men visst är det så? Nu är våren här. Självklart kommer det att dyka upp fler bakslag, det gör det alltid, men det hör liksom lite till. Ingen vår utan ett par decimeter snö som dyker upp när man minst anar det. Och precis som en vår känner jag hopp. Hopp om förändring, hopp om förbättring kanske till och med. Nej, jag har inte hört något spännande från tingsrätten eller socialen, nej jag tror inte att mitt stolpskott till ex-hustru kommit på att hon är just ett stolpskott, men jag känner en strimma hopp, en ljusglimt i mörkret, och det är något att glädjas över. Jag vet inte om det är något särskilt som fått mig att se lite ljusare på tillvaron, kanske är det stödet från alla vänner, kända som okända. Kanske är det förra veckans dipp i humöret som vänt och bara på grund av det känns livet lite bättre? Vad vet jag. Hoppas att mina barn har det bra där ute på landet på sin förskola. De brukar hitta på en massa spännande saker har jag fått berättat för mig. Och på tisdagar brukar de gå på utflykt till skogen eller något annat mysigt i närheten.

Hoppas ni haft det bra ungar! Pappa har det också ganska hyfsat, jobbar ganska mycket. Spelar väldigt mycket musik, hoppas att ni ska få höra något av pappas band snart. Imorgon ska jag nog ringa till dagis och prata med någon av fröknarna igen, känns som att jag är något närmare er då i alla fall. Jag älskar er Elin och Oliver! Saknar er fruktansvärt mycket, men vet att ni kommer att förstå en gång varför vi inte träffats under så lång tid.
Sov gott älsklingar, puss puss!

Ps. Dagens länk handlar om vad man kan misstänka hända när en pappa inte finns närvarande. Ds.